Skol-SM Sprint (2009-10-03)

En svart dag för mig och min fot.
Det regnade, men jag var taggad. Det var ju sprint. Och Isak hade övertygat mig om att jag kunde. jag skulle fokusera och inte bomma. Det gick riktigt bra till en början. Jag hade flyt och sprang fort. Sedan, efter 4.20, var jag på väg nedför en backe. Jag var redan längre fram i tanken och såg kontrollen och nästa sträcka för mitt inre.
Det gick fort och jag hann knappt märka vad som hänt innan jag låg på marken nedanför backen och det gjorde fruktansvärt ont i min vänstra fot. Det gjorde så ont att jag var säker på att den var bruten, men allt jag kunde tänka på var: "Nej, res dig upp och fortsätt spring. Du förlorar tid." Jag skrek högt, och som tur var stod det en funktionär fem meter bort som genast ringde efter en bil och sjukvårdspersonal. Snart insåg jag att foten inte var bruten. Jag antar att det var adrenalinet som kickade in för jag höll nästan på att övertyga funktionärerna som hjälpte mig upp om att jag skulle vidare. Hela tiden höll jag kartan i handen och lästa på resten av banan. Inte heller slog jag av klockan som man kan se fortsatte registrera hela bilresan tillbaka till boende - som inte låg långt bort.
Men eftersom jag ramlade ihop så fort jag försökte stödja på foten och musklerna i den knappt svarade på tilltal blev jag som synes skjutsad hem.
Mitt i alltihop kom det en kille och skulle linda om min fot för att minska svullnaden och blödningen. Men han lindade åt fel håll - för det visste jag; att man ska linda mot den vrickade riktningen - så jag tog den från honom och skötte det hela själv. Senare fick förstås Ida linda bättre med alla sina attiraljer hon hade. Det gjorde sjukt ont.
Slutsatsen är i alla fall att jag har otur. Den dagen jag var på gång och kände att nu kan jag prestera på toppen av min förmåga - ja, då ska jag gå och vricka foten så till den milda grad att jag knappt kan springa på en månad. Karma.